Tiempo.

Lloras fuerte y claro
en una mesa que has metido dentro de ti
delante nuestro apenas un paisaje
de lona descolorida
ondea al aire dentro y fuera
lagos pintados lluvia de los campos
nube naranja podrida
yo sé lo que hace falta
debo despejar impedimentos
quitar todas las sobras
hasta dejar solamente rastros
de que te vas
y que haces bien en irte

du gråter hårt och öppet
vid ett bord du ställt in i dej själv
landskapet framför oss
är knappast mer än en sliten tältduk
som sugs in och ut med
ditmålade sjöar, regntunga fält och ett
orangefärgat bortskrapat moln
jag vet vad som krävs
jag måste hålla undan allt som stör
tills det bara finns tecken kvar på att du
börjat ge dej av